Manus till Värmländsk kultur nr 1, 2010
Ung i Torsby
Text: Jan Svartvik
När jag som ung träffade människor utanför Värmland var det sällan de visste var Torsby fanns på kartan. Det var egentligen först när Sven-Göran Eriksson blev en kändis som min födelseort blev känd — hos fotbollsfans runtom i Sverige, men senare även i Portugal, Italien, England, ja till och med Mexiko. Tack för det Svennis! För en yngre generation skulle jag vilja berätta något om detta lilla samhälle vid Frykens norra strand där jag föddes och växte upp på 1930- och 40-talen. Kanske även om hur dessa år har påverkat mitt liv — för det är ju så att speciellt de tidiga åren av våra liv sätter sina spår. Detta var en orons tid med djup lågkonjunktur och världskrig, men så här i efterhand framstår Torsby för mig som en idyll och uppväxten där som en lycklig och sorgfri period. Vi var stolta över vår hembygd och ansåg fullt och fast att ”dä finerst i Värmland ä å va fryksdaling” — och det anser jag fortfarande.
Familjen Svartvik
När jag växte upp i Torsby var vår första adress Notnäs, knappt en kilometer söder om ortens centrum. Familjen Svartvik bodde i ett hus beläget nära Notnäs Ångsåg, som då var en tung kugge i bygdens industriella hjul. Pappa Gustaf (född 1883) var värmlänning och byggmästare i firman Nyquist & Svartvik. Mamma Sigrid (född 1898) var dalsländska som flyttade till Torsby, där hon först arbetade som kallskänka på Turisthotellet (som nu heter Hotell Björnidet) innan hon gifte sig med Gustaf och blev hemmafru med två barn, Gunnar och den åtta år yngre Jan. Mamma Sigrid levde ett mycket aktivt liv. Förutom att sköta hemmet för tre karlar lyckades hon på något märkligt sätt hinna arbeta med insatser för Husmorsföreningen, Hembygdsföreningen och Lottaföreningen, där hon under kriget utspisade soldater med ärtsoppa och pannkakor från en kokvagn. Min mor hade också en konstnärlig ådra och satte ofta upp en väv som blev till vackra mattor och gardiner.
Gustaf och Sigrid gifte sig 1921 – han sitter och hon står
Mamma Sigrid i full lottamundering
En stor händelse för bygden var ”Torsbymârten” i september: tivoli med skjutbanor och karuseller, ett och annat slagsmål, salustånd med långa bänkar där vi satt och sörplade kålsoppa, medan västgötaknallar sålde allt från Boråstyger till kondomer. Den stora begivenheten var naturligtvis Cirkus Altenburg med akrobater, clowner, tigrar och elefanter. För Gustaf och Sigrid kom en viss mârten att få en alldeles speciell betydelse. När mamma i unga år arbetade på Turisthotellet fick hon av ägaren ett par biljetter till en cirkusföreställning och frågade då byggmästare Svartvik, som förmodligen intog sina luncher på hotellet, om han ville göra henne sällskap. Det visade sig att cirkus var hans stora passion och erbjudandet fick till följd att de blev ett par — ett tips om hur man kan fånga en karl!
Mamma Sigrid med son
Randig Jan placerad i faster Esther Segerbergs studio i Bengtsfors
Pappas familj från Stavnäs hade stått väckelserörelsen nära, vilket satte sina spår i vår familj. Kortspel och alkohol förekom inte i vårt hem — på sin höjd, när vi hade gäster, serverades ”Fryksdalens Ljusa”, den tidens lättöl. Familjen ägde heller ingen grammofon, eftersom vi uppmuntrades att göra egen musik. Liksom pappa spelade jag först fiol, men så småningom tröttnade jag på detta och ville ha ett häftigare instrument som saxofon. Men då blev det stopp. Saxofon förbands med jazz, som vid den här tiden inte var så populärt i alla kretsar, men pappa kunde sträcka sig till klarinett. Detta fick jag acceptera och hade sedan stor glädje av detta instrument, eftersom Benny Goodman hade visat att det går utmärkt att spela swing på klarinett. Tyvärr sålde jag senare min klarinett eftersom jag behövde stärka kassan under lumpen. Under studentåren skulle det sjungas vilda sånger och då började jag även kompa på gitarr. Tyvärr innebar alla dessa byten att jag inte lärde mig något instrument ordentligt.
Först fiol
Senare klarinett
Men i Uppsala blev det gitarr
Livet i Notnäs
Sågverket var en spännande plats för oss barn, fullt av liv och rörelse. Ibland kunde vi göra intressanta fynd där, särskilt blänkande kullagerkulor som kunde påträffas på marken. Dessa kunde vi ”potte” med och gav oss en viss fördel eftersom våra tunga och rostfria kulor lätt slog ut de lätta köpkulorna som våra medspelare placerade i sina pyramider. Men framför allt var sågverkets drift en fascinerande upplevelse: stora pustande ångmaskiner som maskinisterna vårdade som spädbarn för att de skulle prestera maximalt; stockarna som matades in i väldiga ramsågar, blev till bräder i olika dimensioner, som kapades och bars på starka axlar ut till brädgården där de placerades i staplar för att torka. Innan timmerstockarna åkte upp till ramsågen låg de och guppade i länsor, och en populär aktivitet bland oss yngre var att hoppa från stock till stock för att försöka undvika att ramla i vattnet. Notnäsviken var ett kärt tillhåll: där badade vi på somrarna och spelade bandy på vintrarna.
Notnäs låg på västra sidan av Röjdälven, som mynnade ut i sjön Fryken. På andra sidan älven fanns Torsby hamn. Sjöfarten på Fryken har historiskt sett haft stor betydelse, även långt efter att Kil–Fryksdalens järnväg togs i full trafik 1915. Det fanns många ångbåtar för passagerare och last, och dessutom pråmar som bogserades av ångdrivna fartyg. Den ångbåt jag minns bäst var den ståtliga, vita Selma Lagerlöf, dryga 27 meter lång, byggd i Torsby av Karlstads Mekaniska Werkstad (KMW) och skrotad först 1961.
Vid bryggan i Torsby hamn ligger Selma Lagerlöf och andra ångbåtar infrusna. Foto: Svenska Turistföreningens Årsskrift 1910
Prislista för ångaren Anders Fryxell
En reseskildring i Svenska Turistföreningens Årsskrift från 1910 berättar att båtarna har ”alldeles förträfflig restauration”, där man för det billiga priset av 2 kronor kan få ”en rentaf lukullisk middag.” Kommunikationerna med omvärlden var förvånansvärt snabba: ”Den som från Stockholm vid 9-tiden på aftonen med nattsnälltåget afreser till Kil har därifrån vid 7-tiden följande morgon direkt anslutning till Fryksta och första båtturen på Frykensjöarna, inträffar i Torsby vid 1-tiden på middagen och kan per automobil redan en timme senare vara i Lekvattnet.” Resan Fryksta—Torsby kostade då 3 kr i I klass och 2 kr i III klass. Så billigt kom vi inte undan på min tid, men det var heller inget överklassnöje att åka med Selma. Ännu billigare var den populära kvällsunderhållningen, både för äldre och yngre, att se henne lägga till vid Torsby Faktori, som ångbåtsstationen hette. I dag används lokalerna som hamnkrog.
Strax söder om hamnen låg Torsbys kloakutsläpp, som faktiskt var en attraktiv plats för oss småpojkar med metspön. Det var nämligen vårt bästa fiskeställe med garanterad fiskelycka. Visserligen var det mest mört som bara katterna tålde, men vem kan säga nej till napp hvergang. En som fångade fiskarnas favoritplats i en pastell var Gösta Pettersson, en torsbyfödd konstnär som var nära vän med min bror Gunnar. Originalet hänger hemma hos min svägerska Karin Svartvik i Karlstad.
Gösta Petterssons pastell av kloaken i Torsby, förmodligen med konstnären och bror Gunnar vid metspöna. I bakgrunden syns brädstaplar.
Hemma i Prostgårdsallén
Under 40-talet ritade och byggde pappa Gustaf en egen villa inne i själva samhället och vår familj kunde flytta till Prostgårdsallén. Tomten låg alldeles nedanför Prostgårdslagårn som senare (när korna försvunnit) blev en populär plats för Torsbybornas kulturliv med utställningar, konserter och konferenser — inte att undra på med en så oemotståndlig adress som Kärleksstigen.
Mamma Sigrid med vårt finska krigsbarn Anja
På gamla dar tillverkade pappa fioler i vår källares snickarbod. Några av dem hänger än idag i mitt hem i Lund ovanför pianot som jag ärvde av faster Emilia. Det sätt han kom att börja med detta ovanliga finhantverk kan ge en god inblick i livsvillkoren för många värmlänningar för ett hundra år sedan. Pappa var född jössehäring och familjen bodde på gården Svartviken vid sjön Värmeln. Han spelade tredje stämman på fiol i det ”Nyströmska kapellet” i Stavnäs socken med fanjunkare Nyström som kapellmästare. En dag sade fanjunkaren att han tyckte Svartvik skulle skaffa sig en altfiol, som är större och stämd en ton lägre än de ”vanliga” fiolerna. Därför åkte pappa in till Arvika, där han i musikhandeln fick veta att en altfiol skulle kosta 50 kronor. Det var mycket pengar på den tiden och pappa fick då idén att själv bygga sitt instrument. Han fick tillåtelse att rita av den viola som hängde i affären, och med ritningen på fickan åkte han sedan hem till Svartviken och satte igång att leta virke i skogen för att bygga sin altfiol för att kunna spela tredjestämman med rätt instrument.
Pappa Gustaf spelar på egentillverkad fiol
Livet som lokalredaktör
Efter sex år i folkskolan började jag på den fyråriga samrealskolan i Torsby, tog realexamen 1948 och fortsatte sedan studierna vid gymnasiet i Karlstad — något Stjernegymnasium fanns inte på den tiden i Torsby. På min väg från hemmet i Prostgårdsallén till Kommunala mellanskolan passerade jag däremot ofta poeten Oscar Stjernes minnessten på Fryksände kyrkogård, där han ligger begraven, liksom Signe Björnberg, mera känd som populärförfattarinnan Sigge Stark.
För att fylla mina sommarlov med ett annorlunda innehåll och samtidigt tjäna pengar tillbringade jag några somrar som redaktör på Nya Wermlands-Tidningens lokalredaktion i Torsby. Det var ett intressant och omväxlande jobb som innebar att ensam rapportera om allt från blixtnedslag i Rinn till ortens längsta rågstrå i Fensbol (dokumenterat med hopvikt strå i kuvert adresserat till redaktionen), utforma annonser om dräktiga kvigor till salu i Lekvattnet, referera fester på hembygdsgården Kollsberg och fotbollsmatcher i Östmark och skicka in svartvita 6×6-bilder på allehanda händelser i bygden tagna med min Rolleicord och framkallade hos Tord Särnmark, ortens store fotograf.
NWT:s semesterredaktör kollar om gårdagens scoop står i dagens tidning.
Ibland dök den ordinarie redaktören Bror Finneskog upp på redaktionen för att kolla nyhetsläget och förmodligen även vikariens flit. Bror var en trogen kämpe för finnkulturen och var även redaktör för tidskriften Finnbygden som han startade 1924. Den innehöll artiklar om människor med anknytning till den unika invandringen från Finland till Sverige. I dag har vi Torsby Finnkulturcentrum, som på sin hemsida skriver:
”På 1600-talet koloniserades Finnskogen av finska nybyggare, svedjebönder, som med sin magiska förmåga att med eldens hjälp trolla fram stora skördar ur aska efter bränd skog, betvingade den gamla urskogen. Större delen av nordvästra Värmland är befolkad av skogsfinnar. Deras kultur och språk levde här i 350 år och de finska rösterna har knappt tystnat. Det är bara 30-40 år sedan de sista gamla dog och rökstugorna föll ur bruk. Men fortfarande lever minnena kvar, bland annat i form av Skandinaviens bäst bevarade finngårdar. I Torsby kommun finns världens största bestånd av finska rökstugor, 35 stycken, varav 10 står kvar på ursprunglig plats. Ett unikt världsrekord.”
Ibland fick redaktionen besök av Richard Broberg, finnättling från Östmark, erkänd finnskogsforskare och arkivarie vid Landsmålsarkivet i Uppsala, som i dag heter Institutet för folk och språkminnen. Han visade mig hur han genom nedteckningar av intervjupersoners språk kunde återge detta med fonetisk transkription. Några år senare hände det sig att jag själv läste fonetik i Uppsala, även om det gällde det engelska språket i stället för det finska. Då och då fick redaktionen besök av flera andra spännande vänner till Bror, som finnbygdsforskaren Sigurd Bograng, poeten Axel Frithiofson, konstnären Paul Piltz och redaktören Patsy Åström — vid midsommarfirandet brukade hon även marschera sjungande, med gitarr på magen, i täten på tåget som bar majstången till dansbanan på torget.
Hemma på väggen i Lund hänger denna oljemålning av Paul Piltz.
Spirande språkintresse
Jag får ibland frågan: Hur blev du intresserad av just engelska? Det är ingen tvekan om att intresset för språk, framför allt engelska, fanns där tidigt. Kunniga och entusiasmerande språklärare är en förklaring, och för mig kom alldeles särskilt Elsa och Bernt Kronberg på realskolan i Torsby och Johan Mellqvist på gymnasiet i Karlstad att betyda mycket för mitt val av språk som studiebana. Bra lärare ger en bra skola. Inget annat spelar större roll. Ett skäl till att jag föredrog just engelska var kanske läroböckerna. På den tiden hade nog nästan varenda svensk elev en blå engelsk textbok författad av Im. Björkhagen. I hans böcker fanns det inte bara intressanta texter utan även illustrationer, limerickar, anekdoter, gåtor och roliga historier som ökade lusten att lära. Ett gott uttal grundlades med hjälp av en medföljande grammofonskiva med intalade texter, något som var nytt på den tiden. Hans nydanande metodik kan ha bidragit till att jag själv så småningom kom att bli läromedelsförfattare. Ytterligare en faktor var givetvis tidsandan. Jag tillhörde den sista årskullen i realskolan som hade tyska som första främmande språk, men mitt under andra världskriget och med det ockuperade Norge bara fyra mil bort var detta språk knappast attraktivt för en tonåring. Engelskan upplevde vi som motsatsen: segrande, spännande, sexigt — tänk bara på badflickan Esther Williams filmer som vi gottade oss åt på bio Stjärnan, Torsbys kulturella centrum. Där kunde det dessutom hända att jag i egenskap av roving NWT-reporter fick en fribiljett, i stället för att betala 75 öre, av fru Särnmark som satt i kassan och dessutom var kompis med min mamma. Det visade sig senare att det fanns andra som var ännu bättre lottade: en för mig närstående person berättade nyligen att hon och hennes blonda kompis (känd som ”sockerbeten”) aldrig behövde köpa biljett på bion — vaktmästarna där måste ha varit fullständigt korrumperade.
Problemet med engelskan var att det för mig inte fanns många möjligheter att höra mitt favoritspråk och ännu mindre en chans att hitta någon att tala engelska med. En chans visade sig vara att en familj i Torsby hade kontakt med en engelsk familj som hade tvillingpojkar. De kom och hälsade på i Torsby ett par somrar och jag minns att jag följde dem som en skugga i hopp om att få tala engelska med dem. Det låter som en absurd historia i dag när mina yngsta barnbarn, 10 och 7 år, kan lyssna på engelska när de vill på nätet och teven. Allt var nog inte bättre förr.
Ett bättre sätt att få tala engelska var givetvis att åka till England. Det gjorde jag genom att ett par somrar anmäla mig som jordgubbs- och potatisplockare där. Visserligen var plockarna mest svenskor, holländskor och fransyskor, men vad kul vi hade, även om vi inte lärde oss särskilt mycket engelska!
Bio, skidåkning och dans
Nöjeslivet hemma i Torsby var rätt begränsat. Finnbygdens skogar kryllade under kriget av svenska soldater som på fritiden inte hade något annat att göra än att gå på bio och kondis. Därför var det oftast fullpackat på bio Stjärnan. Det var inte bara trångt, det låg även i luften en doft jag aldrig glömmer, den av fuktig och malmedelsdoftande ”vammel” i de grå uniformerna på alla dessa svettiga bassar som lyckats rymma från sina tält i finnskogen för att få sig en festkväll i metropolen Torsby. De som inte lyckades knö sig in på Stjärnan hamnade ofta på Lindströms konditori, som också var knökfullt och serverade höjdare som cikoriakaffe och bakelser dekorerade med konstgrädde.
På vintrarna var det skidåkning på längden som gällde, både från hemmet till skolan, en tur på uppemot en halv mil, och i tävlingar över 2,5 kilometer mot mina jämnåriga. Ett populärt utflyktsmål var Hovfjället (542 meter över havet) med korvgrillning och övernattning i raststugan på toppen. Några tuffa typer ägnade sig åt backhoppning och en och annan försökte sig på slalom, men där hade vi ingen tradition, för detta tilldrog sig vid den tid då Ingemar Stenmark och än mindre Anja Pärson ännu inte var födda. På Herrgårdsvikens is spelade vi bandy. Ishockeyn hade ännu inte kommit till Sverige.
På somrarna var det festplatsen Björkholmen vid Herrgårdsviken som gällde, och det var där vi lärde oss dansa. Foxtrot, slowfox, tango och kanske en och annan schottis, men det var inte så populärt — man ville ju ha närkontakt för dansbiljetten à 15 öre. En tryckare jag kommer ihåg var ”Don’t Fence Me In”, som Bing Crosby och The Andrew Sisters hade sjungit in 1944. Dansen tråddes oftast till musik av något ”svängjäng” med lokala förmågor. En musiker var Tjott och han var bussig nog att ge mig klarinettlektioner på söndagsmorgnarna hemma i Jonsson familjebageri som hade utmärkt akustik och doftade nybakat bröd. Men det fanns även internationella kändisar som sökte sig till Fryksdalen efter kriget. En speciell favorit var den unge violinisten Svend Asmussen med gitarristen Ulrik Neuman och andra eleganta danska musiker, långt före deras samarbete med Alice Babs i Swe-Danes.
Mitt liv efter epoken Torsby
I maj 1951 tog jag studenten i Karlstad och sedan bar det av till militärtjänst, som dock avbröts eftersom jag hade fått ett stipendium att studera ett år i USA. Därefter blev det studier i Uppsala och giftermål 1958 med Gunilla Berner från Fagersta, som jag tidigare träffat när jag var lärare på ferieskolan där. Nästa anhalt var Durham University i nordöstra England, åter Uppsala och sedan i fyra år på University College London där Agneta, vårt första barn, föddes 1963. Hem till Sverige igen, nu till Göteborgs universitet som lektor i engelska. Våra två pojkar föddes, Jesper år 1965 och Rikard år 1969. Efter ett vid Brown University i Rhode Island i USA tillträdde jag år 1970 lärostolen i engelska vid Lunds universitet, och på den satt jag i 25 år till min pensionering. En pensionerad professor kallas ”emeritus”, som på latin betyder ”den som har tjänat ut”. Termen användes om en romersk knekt som avdankad, arm och grå slog sig ner i en avlägsen provins. Min provins råkade bli Skåne och som emeritus i Lund kan man bland annat ägna sig åt att skriva i Värmländsk kultur om sina tidiga och angenäma barndomsminnen från 30- och 40-talets Värmland.
Jan Svartvik
Jan Svartvik, född i Torsby 1931, professor emeritus i engelska vid Lunds universitet.
Han har publicerat böcker och uppsatser inom grammatik, korpuslingvistik, talspråk, språkinlärning och andra områden av språkvetenskap. 1999 utsågs hans bok Engelska — öspråk, världsspråk, trendspråk till årets bästa fackbok och belönades med Augustpriset. Jan har varit ordförande i Värmländska Sällskapet i Skåne. Han är sedan 51 år gift med Gunilla, bor i norra Lund och har tre barn och fyra barnbarn.
Artikelförfattaren
Mycket trevligt att läsa om dina och även mina minnen.
hälsningar Torsten H.
[…] Jag hittade ett exempel där finerst beskrivs som ett typiskt värlämdskt dialektord: Vi var stolta över vår hembygd och ansåg fullt och fast att ”dä finerst i Värmland ä å va fryksdaling” — och det anser jag fortfarande. (härifrån) […]
Helt fantastiskt att läsa denna fina berättelse , jag är född 1941 lämnade Torsby för Tyresö 1967 , men känner igen så mycket som du beskriver !!
Tusen tack !! Y. Nordvall
Instämmer med Yngve, som förutom att han är född samma år som mig är också klasskamrat till mig i folkskolan, Torsby. Jag valde västkusten, Göteborg, 1962 och där bor jag fortfarande, förutom 2-3 mån per år, som tillbringas på
skogen i Röjdåfors/Torsby.. Björkholmen väcker minnen, bodde alldeles där vägen går in till Lillberg, men var för ung att få gå dit, satt nere vid vägen och skrev upp bilnummer (??) på bilarna, som passerade förbi.
Tack för din trevliga artikel,
Med vänlig hälsning,
Kenneth Linde